Professional mountainbike rider

Nummerlappen är lagd på hyllan - men inte cykelglädjen! Nu kommer chansen att dela med mig av det jag lärt mig! Första stoppet blir Toppfysik s årliga MTB-läger i Falun den 28 april till 1 maj som i år är avsett för endast tjejer. Under lägret kommer vi inte bara öva åkteknik och susa fram på fina stigar i Faluterrängen, utan även göra en kulinarisk utflykt, och få en genomgång kring sittställning och skador med vår sjukgymnast Ingrid Djurback.

Jag tror verkligen att det kommer bli toppen och hoppas att så många som möjligt kommer och sladdar med mig, Fredrik och resten av gänget i april!

Läs mer om lägret och anmäl dig: https://www.toppfysik.nu/tjejlger-med-alexandra

#karriärensefterrätt #tjejersomsladdar
Foto: Marius Maasewerd

Facebook photo

Jetzt ist fast zwei Monate gelaufen seit ich nach acht Jahren als Profifahrer die Startnummer ins Regal abgelegen habe. Wie viel jedes einzelne Jahr enthält! Alles im Worten zu schreiben hätte ein ganzes Buch gebraucht, aber ich möchte mit ein paar Zeilen die eine und andere Erinnerung und Gefühl zusammenfassen und mich bei denen bedanken, die einen Dank gehört.

Meine Startnummer liegt jetzt also im Regal. Komisches Gefühl. Der Weg zu dieser Entscheidung war lange und die Gedanken und Überlegungen bis dorthin brauchten viel Zeit. Seit meinem 16. Lebensjahr hat das Radfahren mein Leben bestimmt. Jetzt wird es ein wertvolles Hobby für mich, neben vielen anderen Träumen und Zielen!

Ich kann mit einem Lächeln auf meine Karriere zurückschauen und fühle eine große Dankbarkeit. Ich durfte das erleben, von dem viele Sportler träumen: auf dem Podium ganz oben zu stehen, und das bei Rennen überall auf der Welt. Und obwohl das für mich sehr große Momente waren, so sind sie doch nur ein kleiner Teil dessen, was das Leben als Sportler mir gegeben hat.
Auf Reisen traf ich die verschiedensten Menschen aus den verschiedensten Ecken der Erde. Ich habe Erinnerungen an großartige Erlebnisse in der Natur, an kulinarische Highlights (und Flops), eine neue Sprache und vieles andere, was ich lernen durfte. Ich habe gelernt, hart und entschlossen für etwas zu arbeiten, zu kommunizieren und mit anderen zusammenzuarbeiten. Ich lernte die Regeln des Überlebens auf langen Flugreisen, ich fand Lösungen, wo es eigentlich keine gab und ich lernte, wieder aufzustehen, nachdem ich tief gefallen war. Ich lernte, zu akzeptieren, was ich nicht ändern konnte. Und über all dem hatte ich einfach eine Menge Spaß! Ich konnte mehr epische Trails fahren als ich zählen kann (... und ich kann weit zählen!).
Aber jetzt ist es Zeit, auf Wiedersehen zu sagen, einen Schritt zurück zu machen und mich auf neue Ziele zu konzentrieren. Ich bin dankbar für acht Jahre als Profisportlerin, und ich bin stolz auf jedes einzelne davon. Es gibt eine Menge Leute, die mir das ermöglicht haben und ohne die meine Karriere so nicht möglich gewesen wäre. Es zu schaffen, wirklich allen zu danken, die es verdient haben ist sicher ein Projekt, an dem ich scheitern werde, aber ich möchte es versuchen.

Also danke, danke an euch alle für eure Unterstützung und Anfeuerung, für eure Tipps und eure Erfahrung, die ihr mit mir geteilt habt, für eure Ressourcen und eure Zeit. Ich hoffe, ich kann das alles irgendwann zurückgeben.

Ein herzliches Danke an

- meine Familie. Ihr habt mich geformt, geliebt und in jeglicher Form unterstützt.
- Ghost Factory Racing Team mit Thomas Wickles an der Spitze: Ihr wart der beste Arbeitsplatz, den man sich wünschen kann. Eine perfekte Mischung aus Professionalität und echter Freundschaft.
- Andreas Danielsson. Mein erster Trainer, der es geschafft hat, aus einem wilden Mädchen eine Athletin zu formen.
- Fredrik Ericsson, der mit unbezahlbarer Hilfe und Humor dort weitergemacht hat, wo Andreas aufgehört hat
- Jahn Ekman. Für deine Freundschaft, deinen Humor, deine Wärme und deine selbstlose Hilfe.
- Rune Gustafsson. Für deine Weisheit und deine Geduld. Du hast mir Wissen mitgegeben, von dem ich mein ganzen Leben zehren werde.
- Jönköpings Cykelklubb. Mit euch hat alles angefangen.
- das Cycling Gymnasium in Skara. Dort lernte ich, hart zu trainieren.
- SweCycling und all die nationalen Funktionäre für die Möglichkeit, große Rennen zu fahren. Danke für euren Einsatz, jeden Teamtrip so gut wie möglich zu gestalten!
- das schwedische olympische Komitee für die Möglichkeit, den nächsten großen Schritt zu tun auf der Reise zum 6. Platz bei den olympischen Spielen in London.
- „Hello Sweden“. Ihr inspiriert durch eure Art und macht einen großartigen Job bei der Förderung des schwedischen Elitesports.
- Patrik Faller. Du hast an mich geglaubt und warst eine große Unterstützung in meinen ersten Jahren in Deutschland. Ich kann immer noch nicht verstehen, wie so ein großes Herz in einen Menschen passen kann.
- alle meine Freunde um mich herum, obwohl ich oft keine Zeit für euch hatte.
- meinen besten Freund und die Liebe meines Lebens Tobias Engen. Du hast mir durch die vergangenen harten Jahres meines Lebens geholfen.
- Öster Cykel, allen voran Arne und Tommy. Bei euch fühle ich mich immer Zuhause.
- Sport for Life, für alle eure Ermutigung und eure Bemühungen, eine Brücke zwischen dem Sport und Glauben zu schaffen.
- Mats Hillerström und Merida Schweden. Ihr habt mich in den ersten Jahren unterstützt!
- Concept, IKHP und Hallby IF für eure Wärme und dafür, dass ihr mich Zuhause willkommen geheißen habt.
- und last, but not least, Jesus! Mein Retter und größtes Vorbild. Ohne dich ist alles nichts.

Facebook photo

Nu är det lite över en månad sen jag efter åtta år som professionell cyklist la nummerlappen på hyllan. Tänk vad mycket vart och ett av dessa år innehåller! Att få ner allt på pränt skulle krävas en bok, men jag vill på några rader sammanfatta ett knippe minnen och känslor, och tacka dem som tackas bör.

Nu ligger alltså nummerlappen på hyllan. Märklig känsla. Vägen till beslutet har varit lång och tankar och funderingar har fått gott om plats och tid. Sedan jag var sexton år har cyklingen varit min vardag. Nu kommer den istället få bli en älskad hobby vid sidan av andra drömmar och mål.

Anledningarna till mitt beslut är många, men de kan silas ner till en huvudorsak. Att vara elitidrottare i världseliten kräver 100% insats. Före min utbrändhet var detta inget problem för mig. Efter min timeout 2014 har jag succesivt jobbat mig tillbaka och tagit steg för steg i rätt riktning. Min 13e plats på världscupspremiären i Tjeckien i våras var att glädjande styrkebesked. Men trots att jag tror mig ha potential till mer och älskar cyklingen, så kvarstår faktum att det också har kostat mycket kraft. Mycket annat i livet har fått stå tillbaka och satts på paus. För att ge mig själv en ärlig chans att bli helt frisk och må bra igen så väljer jag att sluta med cyklingen som jobb och ägna mig åt något som går att göra i ett lugnare tempo. Jag kommer säkert att finnas med i cykelsvängen på ett eller annat sätt längre fram, men inte längre som elitåkare.

När jag ser tillbaka på min cykelkarriär får jag ett brett leende på läpparna. Sedan känner jag en stor tacksamhet. Jag har fått uppleva det som många andra idrottare drömmer om men aldrig får chansen att uppleva – att få stå längst upp på pallen i de stora tävlingarna världen över. Och även om det är stora stunder, är de bara en liten del av allt det som livet som elitidrottare gett mig. Med mig hem i bagaget tar jag möten med vitt skilda sorters människor och goda relationer från alla världens hörn. Minnen från storslagna naturupplevelser och kulinariska toppar och floppar. Ett nytt språk får också plats i en sidficka. Och allt jag fått lära mig därtill. Att arbeta hårt och målmedvetet för det jag vill. Att kommunicera och samarbeta i allsköns olika konstellationer. Resandets och flygandets överlevnadsteknik. Att hitta lösningar när de inte tycks stå att finna och hoppa upp som en studsboll när jag misslyckats. Att acceptera det som inte gått att ändra på. Framförallt har jag haft galet kul. Och fått köra flera fina stigar än jag kan räkna till (känns det som, jag kan räkna ganska långt…) Men nu är det alltså dags att säga tack, ta ett steg tillbaka och rikta blicken mot nya mål. Åtta år som professionell cyklist hann det bli och för vart och ett av dem är jag både stolt och tacksam. Det finns såklart en hel hög med människor som gjort det möjligt och som jag inte skulle klarat det utan. Att lyckas med bedriften att tacka var och en är med största sannolikhet att ta sig vatten över huvudet, men jag vill göra ett försök.

Så tack alla ni som stöttat, peppat och delat med er av er klokskap och erfarenhet, av era resurser och er tid. Jag hoppas kunna göra detsamma för de jag möter längre fram.

Tack till…
… min familj. Ni har format mig, älskat mig och stöttat mig på alla tänkbara vis.
… Ghost Factory Racing Team med Thomas Wickles i spetsen. Ni har varit den bästa arbetsplatsen man kan tänka sig. En perfekt blandning av professionalitet och vänskaplig värme.
… Andreas Danielsson. Min första egna tränare som lyckades samla ihop en yvig ung tjej och börja forma en atlet.
… Fredrik Ericsson, som tog vid där Andreas slutade och bidrog både med ovärderlig hjälp och skratt i alla dess former.
... Jahn Ekman. För din vänskap, din humor och värme, och din osjälviska hjälp.
… Rune Gustafsson. För din klokskap och ditt tålamod. Du har gett mig kunskap för resten av mitt liv.
… Jönköpings Cykelklubb. Det var hos er allt började.
… Cykelgymnasiet Skara. Hos er lärde jag mig att träna hårt.
… SweCycling och alla landslagsledare, för möjligheten att få komma ut och tävla i de stora tävlingarna. För er strävan att göra varje uppdrag så lyckat som möjligt.
… Sveriges Olympiska Kommitté för möjligheten att ta nästa kliv och för resan som ledde till en sjätte plats på OS i London.
… Hello Sweden . Ni inspirerar genom ert sätt att vara och gör ett gott jobb för svensk elitidrott.
… Patrik Faller. Du trodde på mig och var ett enormt stöd mina första år i Tyskland. Jag har svårt att förstå hur ett så stort hjärta som ditt får plats i en kropp.
… Alla vänner som hållit sig kvar trots att det inte alltid varit så lätt att ses.
… Min bästa vän och mitt livs kärlek Tobias Engen, som hjälpt mig genom de senaste tuffa åren.
… Öster Cykel med Arne och Tommy i spetsen. Hos er känner jag mig alltid som hemma.
… Sport for Life, för all peppning och att ni hjälpt mig att bygga en bro mellan tron och idrotten.
… Mats Hillerström och Merida, som stöttade de första åren.
…Till Concept Träningsredskap AB, IKHP Cykel och IF Hallby Cykel för er hjälp och ert varma välkomnande på hemmaplan.
…Alla ni som uppmuntrat längs vägen i olika sammanhang. Det skulle fylla en bok om alla namn skulle få plats.
… Och sist, men under inga omständigheter minst, Jesus! Min frälsare och största förebild. Utan dig har det andra ingen färg.

Facebook photo

A bit moved by the pics and comments, I have to admit.

#greatteam @ghostfactoryracing

Facebook photo

Grateful for the great time together with @ghostfactoryracing and excited about what lies ahead! More later...